Köp inte Auschwitz-hundar!

Köp INTE valp av människor som inte är seriösa uppfödare. Hur vet man vem som är seriös? Hur vet man om valpen får ett långt liv? Hur vet man vad man skall leta efter, hur ett kontrakt ser ut och hur man skall avslöja bluffarna?

Det är egentligen mycket, mycket enkelt. Köp rasrena hundar – ta kontakt med rasklubbarna – ex. Svenska Yorkshireterriersälskapet – gå in på SKKs sida, Agrias sida, Morrr, de olika facebookgrupper som finns – det finns hur många internationella organisationer som helst som inget hellre vill än att hjälpa dig att köpa en valp av rätt person. Bered dig på att du får betala omkring 15 000 kronor för en valp. Du kanske tycker att detta är jättedyrt? Då är du inte redo att köpa hund. Du anar inte vad du får för pengarna. Du får ett livsverk av kunskap, utställning, intelligent avel, en investerad gärning där uppfödare är mycket noggranna med att testa sina hundar för genetik, försäkra, sköta om, vidareutbilda sig för att bli så duktiga som möjligt och så vidare och så vidare. En seriös uppfödare har äckligt dyra försäkringar som även täcker dolda fel på din hund i flera år. Om du tänker skaffa valp så skaffa valp på detta sätt om du inte vill bidra till hundmisshandel, hundplågeri, hundsjukdomar, hundmisär, hundtortyr – jävla hund-Auschwitz!

Om du ändå inte tycker det är värt pengarna för att du kanske inte har råd helt enkelt så måste du först och främst ta dig en ordentlig funderare på om du verkligen har råd med hund över huvud taget och på vilken nivå du tänker ha hund. Om du är en sådan typ av hundägare som gillar att ha en kompis och som helt odramatiskt kan avliva den när du inte har tid, ork, råd eller lust – då tycker jag att du ska skaffa dig någon hobby som inte omfattar levande djur eller så kan du bli jourhem för andras djur och hjälpa ett hundstall eftersom du då gör nytta och helt sonika kan sluta göra nytta när du tappat lusten.

Om du är typen som inte har stora problem med att avliva din hund när den blir sjuk, som inte måste ha valp och som inte är den där typen av symbiotisk hundmamma som jag är så rekommenderar jag att du adopterar en hund från ett hundstall. De är låga i inköpspris och om det förmodan blir några pengar över från försäljningen så går den till andra behövande hundar.

Om du är en medveten, krävande blivande hundägare som vill skaffa dig en livskamrat för helst de kommande 40 åren men nöjer dig med 13-20 år av realistisk vänskap och som vill optimera din hunds hälsa efter bästa förmåga då kan jag rekommendera ett antal seriösa uppfödare av Yorkshireterrier och Chihuahua och jag vet om även några få andra raser vars uppfödare verkar bra. Om du väljer någon av de så kan jag garantera dig två saker:

1. Allt går helt lagligt till och hunden garanteras alla vacciner, försäkringar, besiktningar som finns till hands och några av dessa uppfödare testar dessutom mer än vad som krävs för att vara ytterligare säkra på att deras valpar föds friska med alla förutsättningar till långa liv. Du får förmodligen också tillgång till livstids support när det gäller skötseln av din hund om du blir osäker.
2. Du har stor chans till att få en hel ”community” på köpet, lära känna nya människor, hitta friska och fina kompisar till din egen hund, hitta hundvakt bland hundens kompisar, hitta promenadsällskap.

Eller – om du tycker att allt detta du kan få vid ett seriöst valpköp ändå inte är bra nog för pengarna – så finns ju även möjligheten till fodervärdsavtal eller köp av hund som trots alla försiktighetsmått och tester visar sig inte hålla måttet. Det kan röra sig om en hund med underbett eller en hanhund med bara en testikel eller en behållen hund som senare visar sig få fel färg eller inte vara lämplig för avel av andra skäl som att den är för stor eller för liten eller vad som helst. De kostar inte lika mycket som de perfekta hundarna och ska du inte avla och ställa ut spelar det ju ingen roll, eller hur? Min lilla hund är en sån hund. Hon är nu 12 år och det bästa som finns ❤

Annonser

När de hyggliga männen går till attack …

En sak som jag har funderat på några dagar:

Om jag tex skriver om män som slår kvinnor och ondgör mig över deras psyken (vilket jag själv tycker är normalt och begripligt såvida man inte är en misshandlande man själv) så finns det alltid någon som går till motattack och menar att det minsann finns kvinnor som slår män och är jätteelaka ….

Jaa … Men vad? Vad vill man säga med det? Jag vet att det finns kvinnor som våldtar män, våldtar barn, slår både män och barn och är fullständigt vidriga mot alla i sin omgivning men jag fattar inte riktigt vad det har med saken att göra.

Kärnan i min undran är: om jag skriver om något som jag uppfattar som en orättvisa, ett samhällsproblem, illdåd begångna av män eller andra generella grupperingar – vad är det då som triggar igång den genomsnittliga, för övrigt vanliga och hyggliga person man känner och förvandlar denne till rabiat anhängare (?) eller försvarare av denna grupp under parollen ”kvinnor gör minsann…”

Jag begriper inte fokusbytet, jag förstår inte aggressionen (du är ju inte en av dessan jag ondgör mig över, eller?) så jag begriper inte varför du går igång. Får man inte svära över män som misshandlar, torterar djur, våldtar, dödar bara för att det finns vanliga hyggliga män där ute? Måste man hålla tyst bara för att inte riskera att trampa en lättkränkt man på tårna? Bättre då att inte låtsas om att ungefär var femte kvinna någon gång i livet blir utsatt för sexuellt utnyttjande, våldtäkt, misshandel, sexuella trakasserier ovanpå den annars nästan osynliggjorda underordningen i form av de vanliga förtryckningsmekanismer som sämre lön, hårdare arbetsbörda mm…

Jag vet att män blir utsatta för exakt samma saker men inte i lika stor utsträckning. Dock gör det precis samma skada. Men ni män som tycker att det är totalt förjävligt kan väl engagera er i detta då och inte engagera er i en debatt mot oss kvinnor som allt vad vi orkar försöker att få slut på allt manligt våld riktat mot kvinnor, barn och djur?

Viktigt om kampen mot våldtäkt – dess innersta väsen

Problemet med att uppmana kvinnor att skydda sig mot våldtäkt …

Orden är inte mina men jag önskar att de var det eftersom även jag får känna på verkningarna av detta sätt att se på våldtäkt, våldtäktsoffer och gärningsmän – i de fall då mannen är förövare och kvinnan offer – inte den enda men den vanligaste formen av våldtäkt. Texten nedan är HANNA GUSTAFSSONs:

”Hej Genusfolket, vad är problemet med att uppmana kvinnor att skydda sig mot våldtäkt?
Det finns länder där kvinnors beteenden och klädval ses som en av de viktigaste förklaringarna till att våldtäkter sker, och nyckeln till hur man minskar antalet våldtäkter. Sverige är ett sådant. Idén att kvinnor borde ”undvika risksituationer” genom att tänka på hur de beter sig/klär sig i situationer där det finns män, är något man stöter på nästan dagligen. Att kvinnor på olika vis kan provocera fram våldtäkter, och därmed också undvika dem, är en av de teorier om våldtäkt som har starkast fäste hos allmänheten. Det är också en av grundstenarna i våldtäktskulturen; detta att det finns en del av skulden för våldtäkten som tillhör offret. Åtminstone i de fall offret på något vis slarvat med att göra något av allt det kulturen uppmanat henne att göra för att undvika våldtäkt.

Det är från den här uppfattningen att kvinnor kan och bör anpassa sina liv efter risken att bli våldtagen – iallafall om de ska slippa få del av skulden för sin egen våldtäkt – som idén att alla män är ”potentiella våldtäktsmän” kommer ifrån. För om kvinnor har ansvar för att undvika våldtäkt så måste de se varje man som en potentiell våldtäktsman. Det paradoxala är att många av de som upprätthåller våldtäktskulturen även protesterar högljutt mot just ”alla män är potentiella våldtäktsmän”-tanken. Det är som om de inte förstått problematiken förrän de förmaningar de så lättvindigt ger kvinnor visar sig även påverka män.

En andra grundsten i våldtäktskultur, och en direkt konsekvens av tanken om offrets eget ansvar, är att rikta insatser för att förhindra våldtäkt mot offrens beteende, klädval och livsval i största allmänhet. Eftersom våldtäkt inte sker enbart på vissa typer platser eller utförs av vissa typer av personer eller under vissa tider, så finns det ingen del av en kvinnas liv där hon inte behöver anpassa det för att undvika våldtäkt. Inte ens om hon sover anses hon fri från skuld om den hon somnat bredvid våldtar henne. Att vara vid vid medvetande är nämligen inget krav för att kunna utkrävas ansvar för att ha provocerat en våldtäktsman.

En tredje grundsten i våldtäktskulturen är nämligen att alla män är djur utan förmåga att kontrollera sin sexualitet.

Nyligen utlöste ett uttalande av polisen i Västmanland en diskussion på twitter om offrets skuld vid våldtäkt. Polisen säger i artikeln att ”det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren, när folk är mer lättklädda och oftare rör sig utomhus.” Det är lite svårtolkat, och det är mycket möjligt att polisen menar att det helt enkelt är enklare att våldta någon som inte har termobyxor och vinterjacka på sig. Men det kan tyvärr också tolkas som att kvinnors klädval är vad som ökar våldtäkterna. Och tyvärr finns det de som inte ser något problem med den tolkningen.

Ett annat exempel nyligen är när projektansvarig för att minska brott på färjor förklarade att en orsak till att våldtäkterna ökade var alkoholintag. Offrens alkoholintag, alltså. Ett projekt för att minska brott förklarade alltså glatt att man absolut kan åka färja som kvinna, bara man inte planerar att dricka lite för mycket. Jamen då så.

Jag vet vad invändningarna kommer bli nu. Och visst är det viktigt för kvinnor att skydda sig. Men när brottsförebyggare, auktoriteter, populärkultur och samhället i stort ständigt drar upp offrens beteende som orsak till att våldtäkter ökar så händer något. Det matar kvinnor redan från födseln med budskapet att de inte kan vara fria i sin sexualitet eller i sina liv utan att i varje ögonblick, från kvällspromenaden till Ålandsfärjan, tänka på att allt de gör kan ”orsaka” våldtäkt, och det ger våldtäktsmän bilden av att deras brott är offrets fel och att en hel kultur stämmer in i deras ”vad förväntade hon sig egentligen?”

Vad är konsekvenserna av att ständigt prata om offrets beteende istället för våldtäktsmannens? Man skulle ju kunna tänka sig att steget från att anse att kvinnor ska anpassar sina liv under sommarens varmaste månader till att istället anse att männen ska göra det, inte är så långt. Man skulle till exempel kunna tänka sig att istället för att dra slutsatsen att kvinnor inte borde gå runt lättklädda skulle man kunna dra slutsatsen att män inte borde få vistas på vissa platser under den varma delen av året. Skillnaden på att anse att kvinnor (även de som aldrig våldtas) ska ändra sitt beteende och att anse att män (även de som aldrig våldtar) ska ändra sitt borde inte vara så stor. Ändå skulle vårt samhälle aldrig tillåta det senare, medan det förra sker här och nu, varje dag.

En fjärde grundsten i våldtäktskulturen är att våldtäktskulturen inte får påverka mäns handlingsutrymme. Det skulle kallas för extremism och misandri. Och självklart skulle det också vara allt detta. Men det slående är att när det gäller kvinnors livsutrymme så kallar vi samma typ av inskränktningar för beskyddande.

Det är vad problemet med att uppmana kvinnor att skydda sig mot våldtäkt är.”

OM SKRIBENTEN HANNA GUSTAFSSON
Elitfeministisk cheese-eating surrender-monkey. Finns på twitter som @fluffynuttery

(den 7 juli 2013 i Samhälle)

Just den här ASTiga människan …

Idag vill jag säga några ord om att leva med neuropsykiatriska funktionshinder…

Såhär typ;

De flesta människor är normalstörda, normativa, normala … det vill säga – de tillhör helt enkelt den största gruppen människor som fungerar på ett likartat neuropsykiatriskt sätt. Det innebär inte automatiskt att de är hela och jag är defekt.

Vi jämför med högerhänthet kontra vänsterhänthet. De flesta människor är högerhänta. Var tionde människa ungefär är vänsterhänt. En gång i tiden ansågs det fel här i Sverige men numera är det inte så. Vi ser inte vänsterhänthet som ett neuropsykiatriskt funktionshinder eftersom vi inte anser att det utgör något hinder i vardagen. Varför inte? Jo, därför att även om högerhänthet anses vara norm och det finns massor av produkter som är ergonomiskt utformade för högerhänthet finns det numera även motsvarande för vänsterhänta om än inte i samma variationsrikedom.

När det kommer till ADHD, olika former av autismspektrumtillstånd (AST) så envisas man med att tala om handikapp och funktionshinder. På sätt och vis är de ju också det så länge vi fortsätter envisas med att pressa alla olika personlighetsstrukturer genom ett och samma hål – minns Brio-trälådan från barndomen, med röd, grön, gul, blå geometriskt formade klotsar där varje geometrisk form har sitt eget hål. Sitt eget motsvarande, perfekt utformade, passande hål där den lilla geometriskt formade klotsen passar lätt och kan slinka igenom utan att man brukar våld på den, utan att den skadas eller omformas från exempelvis perfekt tetraeder till en skamfilad, sliten kvartskub.

I samma ögonblick som man tillåter en perfekt geometrisk form att med våld tvingas ner i ett hål, anpassat för en annan perfekt geometrisk form, så skadas både den perfekta geometriska formen på klotsen såväl som i hålet.

Varför är det så svårt att begripa detta samband när vi talar om människor med olika neuropsykiatriska orienteringar eller för den delen med normalvarianter – för det är ju vad det handlar om och inte om defekter – på allt som omfattar olikheterna hos oss människor. Det kan handla om vikt, längd, hårfärg, ögonfärg, hudfärg, blodgrupp, hårkvalitet, muskelstyrka, koordinationsförmåga, händighet, läshuvud, mekanisk förmåga, förmåga att teckna, sångröst, gehör, uppfinningsrikedom, sexuell läggning, könstillhörighet, sexuell identitet och könsidentitet, språkuppfattning, känsla för estetik eller växtlighet, handlag med djur eller med barn. Det är det som är det verkliga mångkulturella samhället. Ett hav av blommor och bin, örter och svamp, buskar, träd, insekter, rovdjur, människor, spindlar, fåglar, amöbor och bakterier. Alla har sin plats i evolutionen, alla behövs och om alla var lika skulle världen omedelbart gå under.

Jag är en människa med massor av potential till ingen nytta. Jag har en personlighetsstruktur som inte passade den rådande normen när jag växte upp men jag var inte helt ensam vallmoblomma bland röda rosor. Det fanns fler såna som jag. Besvärliga flickor. Pojkflickor. Manhaftiga kvinnor. Bushflator. Ni anar inte vad det har slitit på psyket att bara kämpa för rätten att få existera. Ni förstår inte hur det känns när omgivningen oavbrutet slår ner på ens sätt att gå, sitta, tala, äta, klä sig, inte sminka sig, välja sina sexualpartners eller välja bort utbildningar, sporter, kamrater eller maträtter. Allt ska kommenteras och det mesta skall dessutom korrigeras eller klassas som defekt, avvikande, fel.

Jag var ful, fet och fel. Under hela min uppväxt från cirka fem- sex års ålder och uppåt var jag ful, fet och fel med uppgraderingen ”helt hemsk” från tidiga tonåren. Jag är allt jämt FulFetåFel-Åhelthemsk. Det är som en inre rytm. Som skenskarvar under en tågresa.

fulfetåfel – åhelthemsk, fulfetåfel – åhelthemsk, fulfetåfel – åhelthemsk, fulfetåfel – åhelthemsk, fulfetåfel – åhelthemsk, fulfetåfel – åhelthemsk, fulfetåfel – åhelthemsk, fulfetåfel – åhelthemsk …

Hela livsresan sker till bakgrundsljudet av denna inre rytm. Långa tider märker man inte av den för man blir van. Andra tider dominerar den hela ens vakna tid och stör ut annat som skulle vara trevligare att höra.

Man gör de val man gör och man kan inte gå tillbaka och välja om. Man får lära sig leva med alla sina val, de bra såväl som de dåliga. Man kan inte ändra på sin omgivning eller försöka styra om den på sätt som passar en själv utan man kan bara hitta olika sätt att hantera den på, eller att hantera sin egen upplevelse av den.

Jag kom till slut, för ganska många år sedan nu, fram till den punkt där jag vägrade låta mig formas om i ett för mig felaktigt geometriskt hål. Priset blev för högt. Skadorna på min person blev för stora. Jag började sätta stopp. Det var väldigt enkelt att sätta stopp gentemot sjukvård, försäkringskassa, myndigheter, främlingar och det är oändligt svårt att sätta stopp mot anhöriga, familj, vänner, bekanta …alla som man tycker om.

Jag lyckas än så länge ganska dåligt. Jag gör mig inte förstådd. Jag gör mig inte tydlig. Jag upplever mig inte alltid sedd, förstådd och hörd. Det är INTE samma sak som att jag inte syns, hörs och blir förstådd. Jag talar om vad jag känner INTE om hur det ÄR. Det ankommer INTE på min närmaste omgivning att ta ansvar för mitt mående, att ändra sig så att jag ska må bättre eller att göra avkall på sina behov – inte primärt.

Det ankommer däremot på mig att försöka bättra mig på att ta ansvar för hur jag mår. Om jag vill må bättre måste jag alltså göra någonting nytt, mera av något som fungerar, mindre av sådant som inte fungerar och hoppas på att jag ska hitta rätt sätt för min personlighetsstruktur, hitta mitt hål i samhällslådan och om det inte finns så måste jag göra mig tydlig, berätta hur det ska se ut och kräva samma rätt till anpassad tillvaro som tillkommer de lyckligt lottade som passar in i redan befintliga hål. Antingen detta eller så blir jag ett offer för den samhälleliga bristen på hål-mångfald.

När jag ändrar mig så kan du välja att inte hänga med och mista mig. Du kan välja att hänga med och ändras tillsammans med mig för att du tycker att jag är värd jobbet som krävs och kanske medför förändringen ny, positiv förändring även för dig. Kanske gör den inte det och vi skiljs. Du kan däremot inte tillåtas vägra mig min förändring genom att motarbeta den, försöka förstöra den, sura över att jag behöver förändras. Kanske väljer du att göra ingenting. Då är sannolikheten ganska stor för att du blir kvar på perrongen medan jag reser iväg. Jag kommer att sakna dig men kan inte göra något åt saken. Du kanske kommer att sakna mig och då måste du göra något åt den saken. Eller så kommer du aldrig till den punkten att du saknar mig så mycket att det väcker viljan och lusten hos dig att ta ett eget initiativ och ge dig iväg efter mig. Bara du vet svaret. Bara du kan göra jobbet. Men om du bestämmer dig för att du också vill hänga med på resan så kan det hända att jag väntar på dig. Men du får skynda dig på att bestämma dig för jag har redan väntat alldeles för länge med att åka. Jag har bara nu, här, idag. Det är allt vi vet. Igår har varit och kan inte göras om. Imorgon har vi inte fått ännu. Vi har idag.

Om du tycker att jag stänger dig ute så vill jag att du ska veta att det handlar om dig, inte om mig. Om jag skärmar av min omvärld för att jag måste göra det för att klara av att leva, göra något specifikt så handlar det om mig, inte om dig. Om det skulle vara så att jag stänger ute just dig från mitt liv så att det handlar om både dig och mig så lovar jag att jag så klart och tydligt jag bara kan ska meddela dig det och varför jag känner att jag måste göra det.

Jag har massor av rent praktiska saker i mitt liv att beta av. De har blivit liggande på grund av att jag har tyckt att det varit viktigare eller roligare att hjälpa andra människor både för deras skull men även för min egen skull.

Man kan vara drivande och hjälpsam av olika anledningar. I grund och botten älskar jag att hjälpa andra människor för att det är så roligt att göra verklig skillnad. Andras glädje och tacksamhet värmer, piggar upp, motar bort den egna sorgen eller håglösheten och är på riktigt en win-win-upplevelse.

Det finns dock gånger när man hjälper fast man känner att man inte riktigt orkar och inte riktigt har något överskott att ge av men man gör det i alla fall eftersom det är viktigare just då än att låta bli. Det kan också vara så att det är enklare, kräver mindre mängd energi att göra det än att säga nej och ta det dåliga samvetet, tjatet, klagolåten eller vad det nu skulle kunna vara som kommer som en konsekvens av ett nej.

Sedan finns det de där gångerna när hjälpen inte förvaltas väl av mottagaren. Den hjälpen kan verkligen försätta ens psyke i en lavinfara. För, om jag nu dignar under mina egna bördor men ändå väljer att sätta mig och mina behov åt sidan för att hjälpa dig med dina behov så kan jag välja att göra det. Det kan bli mycket bra om det resulterar i att du blir hjälpt, inte bara kortsiktigt utan kanske även på lång sikt. Om jag tex hjälper dig att byta däck och du engagerar dig i att lära dig hur man gör så att du nästa gång klarar av att göra det själv så är ju hjälpen både hjälp och stöd. Sen kanske man ibland måste göra samma sak flera gånger för att det skall växa till din egen kunskap. Sådana offer är ändå värda att göra. Men om jag hjälper dig och du liksom bara tar det för självklart och förväntar dig att jag alltid ska göra det här åt dig, då är det inte längre hjälp. Det är inte heller stöd. Det är snarare ren parasitism eller snyltande. Det spelar egentligen ingen roll om du skiter i att förvalta min hjälp eller bara missar att göra det på grund av oförstånd eller för att du inte ens märkt det jag gjort. Det kan ju tex handla om att jag inte bara dammsuger utan dessutom sorterar oredan i dina bokhyllor eller hänger upp alla dina kläder som du slängt på golvet. Om du därefter slänger kläderna på golvet igen, skapar ny oreda i din bokhylla – varför ska jag då åter igen lägga energi på att hjälpa dig? Det är ju uppenbarligen helt meningslöst och för dig utan betydelse.

Den sista formen av bortkastade ansträngningar att göra något för någon annan är den man ofta ser i relationernas klassiska stereotyp: mamman som gör allt för sitt barn – känner sig ouppskattad, osedd, obelönad, tagen för given – och i grälet vräker ur sig: ”…efter allt som jag har gjort för dig…”.

Makan som gör allt det där som maken inte ser, aldrig kommenterar och följdaktligen inte ger sin fru beröm för. Han förstår inte hur mycket tid hon lägger ner på att hålla snyggt, rent, iordning för sin egen och alla andras trivsel. Omsorgen om det egna hemmet verkar maken sakna och framför allt så verkar han sakna kopplingen mellan omsorg om städning och ordning kopplat till omsorg om maken. Kvinnan känner sig osedd och tagen för given och hon tycker inte att han delar arbetsuppgifterna lika i hemmet. Maken fattar inte vad hon talar om för han hjälper visst till, lagar mat, slänger sopor och tvättar kläder. Problemet är dock att han bara gör 30% av de omsorgsfulla saker som det trivsamma hemmet totalt består av och ungefär bara en tredjedel av gångerna. Resultatet blir att ovanpå maken och makans heltidsarbete gör hon 70% av uppgifterna i hemmet och dessutom 66,666% av de övriga 30%. Omräknat innebär detta att av hundra timmars hushållsarbete gör kvinnan 90 timmar och mannen, den jämställda mannen som hjälper till lika mycket hemma, gör tio timmar.

Att brottas med dylika saker i hemmet kan vara så jobbigt att man helt enkelt inte orkar hålla relationen vid liv. Att brottas med denna typ av bortkastad investerad tid och dessutom drabbas av orättvisan i att skillnaden inte ens uppmärksammans blir oändligt mycket svårare om man har AST.

Att leva med AST i en värld som någonstans anser att alla AST-människor bara ska skärpa till sig och anpassa sig kostar fruktansvärda mängder energi.  Det kostar ännu mera energi och blir dessutom mycket nedbrytande av ens psyke när samhället upplever att detta från samhällets helt rimliga krav på skärpning och anpassning inte hörsammas och samhället då svarar med att med våld försöka att pressa ner en AST-människa i ett för någon annan personlighetstyp  anpassat hål istället för att genom insikt och förståelse skapa hål för alla. Alla vardagliga problem blir oändligt mycket svårare att hantera och acceptera för en människa med AST delvis för att allting redan kräver så mycket energi men också för att vissa specifika orättvisor och felaktigheter i den egna ASTiga vardagen ramponerar hela den mentala balansen.

Barndomens, med linjal uppmätta och delade glasspaket, är allt jämt livsviktigt i en för övrigt helt ofiltrerad, oskyddad, kaotisk tillvaro. Försvarsmekanismerna är det egna psykets räddning. Om man inte kan skärma av det som blir för mycket brister psyket och hjärnan tvingas bli psykotisk för att skydda sig från vidare intryck.

Man kan jämföra det med att bli matad. När man är mätt gapar man inte efter mer. Sticker mamma fram skeden eller bröstet vrids huvudet bort, skeden eller bröstvårtan spottas ut, tvingar mamman in en tugga till så spottas även den ut. När det är nog så är det nog. När nomalstörda människor lessnar på att lyssna på någon börjar de tänka på annat och skärma av den personen. Det kan inte en AST-person göra. En AST-person kan få hela sin nattsömn förstörd av ett enda sandkorn i sängen men utan att blinka träna klart med ett brutet finger.

Just den här AST-iga personen HATAR när du ställer fem frågor på raken utan att vänta på svaren eller när du ber mig stryka din tröja och posta ett brev och fixa din mobil och diska och inte glömma att kasta soppåsen när du går för att sen, helt plötsligt säga att jag ska skita i brevet eller göra det viktigaste bara.

Just den här ASTiga personen hatar när du säger om en stund, sen, snart, strax, om ett ögonblick, lite grann, lagom, en skvätt, några, ett gäng, en aning, lite, mycket, många. Just den här ASTiga personen får efter en tids umgänge, hur trevligt det än är och hur mycket hon än gillar just dig, mycket stark lust att trycka på din pause-knapp så att hennes egen hjärna inte ska explodera av alla dina utsändningar. Finns det ingen pausknapp, inga effektiva hörselskydd, ingenstans att ta vägen för att skydda sig mot smattret så kan just den här ASTiga personen allvarligt överväga självmord eller mord för det måste ovillkorligen bli tyst på ett eller annat sätt. Det är helt enkelt en fråga om överlevnad. Först och främst den omedelbara och långsiktiga mentala balansen och överlevnaden och i andra hand även den fysiska hälsan och överlevnaden.

Just den här ASTiga personen har genom livet slagit sig med knytnävarna, hammare, pennor, skruvmejslar och allehanda andra tillhyggen när den mentala stressen blir för hög. Det finns oändliga varianter av detta självskadebeteende som inkluderar droger, hetsätning, bita sig i armen, skära sig med knivar, rakblad eller andra vassa saker, slå och sparka på saker, kasta saker, slå sönder saker med tillhyggen. Somliga ASTiga människor slår andra människor eller djur. Just den här ASTiga människan kan få lust att slå djur eller sparka iväg dem åt helvete när de knastrar på hennes nerver med sina ljud men har tack och lov sluppit det ännu men jag har absolut tagit i för hårt mot dem vilket är illa nog och den främsta anledningen till att jag stänger ute hela världen med hjälp av hörlurar, hörselskydd eller, den bästa lösningen av alla, riktigt dyra hörselskydd med ljudingång och brusreducering. De har jag dock inte haft råd med än.

Så, nästa gång du har försökt ringa mig två gånger på raken och jag inte svarar kan du väl utgå ifrån att jag;

1. Helt enkelt bara är upptagen av något för stunden. Jag kanske duschar, diskar, badar en hund eller klipper gräset, skottar snö eller lagar någonting. Just den här AST-iga personen fullkomligt hatar att bli avbruten. Varje moment måste göras klart. Det tar en fruktansvärd energi och är knappt görbart att avbryta och sedan fortsätta. Denna lilla enkla handling för dig är nästan inte möjlig för mig. Ett avbrott på en hel dag kan förstöra halva dagen, förstå då hur sju telefonsamtal skruvar upp stressen! Resultatet av detta är att antingen stänger jag av ringsignalen eller hela telefonen eller så kanske det slutar med att jag får ingenting gjort, hela min dag är totalt förstörd för att all min psykiska energi åts upp av alla andras behov och jag har sex nya bitmärken på min arm och fyra blåmärken/bulor i huvudet.

2. Helt enkelt inte har telefonen med mig ut. Jag har en smartphone, den är modern, en Nokia 920 med ett stort skal till skydd för fall och slag men den tål inte väta, den tål inte kondens, den är ivägen, den skadas av skruvar, verktyg, kyla, regn, smuts och framför allt – dens enda uppgift är att störa mig. Alltså får den stanna hemma. Jag har mycket svårt att tänka mig att någonting kan vara så viktigt med att få fatt i mig att det inte kan vänta till kvällen. Sms, chatt och e-post är trevliga saker som fungerar utmärkt och som just den här ASTiga människan aldrig har några problem med under förutsättning att du inte alltid förväntar dig ett omedelbart svar. Om det är så att du är ute i absolut sista sekunden med något eller befinner dig i en allvarlig kris så får du ringa 112, jourhavande medmänniska, låsjouren eller någon annan jour eller så får du helt enkelt ta dig hit. Stress och 24-timmars jourtjänst är inget som just den här ASTiga människan är bra på i vanliga fall och mycket usel på just nu.

Om du inte får tag i mig omedelbart och jag inte ringer tillbaka samma dag eller ens dagen efter så kan du väl försöka ha lite tålamod. Det handlar INTE om dig, att jag är sur på,dig, inte vill prata med dig, inte gillar dig. Det handlar istället om att jag gillar mig och just nu verkligen har behov av att läka mig, hela mig, ta hand om mig, prioritera mig, skydda mig, vila mig från all yttre stimuli, alla yttre störningar, alla andras behov, önskningar och lust att tala med mig. Det låter kanske inte så trevligt när man skriver det såhär, rakt ut men jag tycker att det ÄR trevligt att jag äntligen har kommit på hur jag skall sluta skada och förinta mig själv. Det ÄR trevligt att jag börjar hitta mina gränser innan de för länge sedan överskridits så att jag äntligen kan börja ta hand om mitt eget mående och växa lite mentalt. Tro mig, om ni låter mig få göra detta och orkar vänta lite så kommer ni nog få se att det även i förlängningen kommer att gangna er.

 

Man anpassar sig eller så dör man …

Just nu går människors egoism, brist på empati och framför allt och kanske värst av allt deras totala ointresse för andras behov, andras lidande, andras väl och ve, mig fullständigt på nerverna.
Alltså, lyssna jävligt noga nu;
Jorden är den yttre begränsningen för oss alla som det ser ut idag. Vi är fast här och vi måste vara rädda om den för det är inte som att vi kan kasta den och köpa en ny. Okay?
Vi är snart 10 miljarder människor på jorden. När jag var barn var vi cirka 4 miljarder. Fattar ni vad det innebär? Varför finns det så många människor? Om vi i Sverige inte hade haft invandring hade vi haft en så kallad negativ befolkningspyramid. Vi hade minskat i antal. ”Och?” säger de som skiter i allt, ”det skiter väl jag i!”
Det är just detta som är det huvudsakliga problemet. Detta med att skita i allt tyder på en sociopatisk läggning, eller på att människor helt enkelt är dumma i huvudet. Som att bajsa i sitt eget bo eller såga den gren vi sitter på för att vi är för dumma i skallen för att begripa att vi ramlar ner.
Såhär fungerar ett samhälle: jag, du – vi är individer. Om vi skulle tvingas göra allt, samla mat, bygga hus, leverera vatten, jaga, laga saker, vara doktorer och så vidare åt oss själva så skulle det fungera mycket, mycket dåligt. Detta kom människor på för länge, länge sedan – då vi var en annan ras på riktigt, neandertalare på riktigt …. vi skapade flockar och vi fortsatte leva i evolutionen. Arter och raser inom arterna kom och gick av olika orsaker.
Med tiden blev vi homo erectus, den upprättgående människan, och vi blev homo sapiens, den medvetna människan för att landa i det som nu kallas homo sapiens sapiens – den medvetna människan som vet att hon vet … Neandertalarna utvecklades också ur homo erectus till homo sapiens neanderthalis och levde parallellt med homo sapiens sapiens innan de dog ut för typ 30 000 år sedan…. allt som inte förmår anpassa sig dör ut … den moderna människan homo sapiens sapiens vandrade ut ur Afrika och spred sig över jorden. Klimatet som vi har på norra halvklotet har gjort att vi ljusnat till skydd för kylan men i Afrika är man mörk till skydd för solen. Man anpassar sig annars dör man.
Vi i vårt samhälle har levt i fred några hundra år nu. Vi har byggt upp ett relativt gott välstånd och eftersom vi är rena, mätta, välnärda, friska, trygga så har vi fått en massa energi över till att utveckla kultur, sport, hobbyintressen, vi finner det meningsfullt att tänka på trafiksäkerhet, simkunnighet, flytvästar och cykelhjälmar. Vi har så trygga liv numera att vi blir arga om någon kastar fimpar på marken, går in i vårt hem med skorna på eller lämnar luddet kvar i den gemensamma tvättstugans torktumlare. Så bra har vi det att vi nästan får blodstörtning av att tåget är sju minuter försenat på grund av ett signalfel så att just vi – du och jag – måste stå där och lida i sju hela minuter ….. tur vi har mobiler så att vi kan låta vår vrede och frustration pysa ut på Facebook. Man anpassar sig eller dör …

Det är krig på många platser i världen:  Nigeria (Boko Haram), Irak och Syrien (IS), Ukraina (ryska separatister), Södra Sudan (inbördeskrig SPLA befrielsekrig Sudan – Syd-Sudan), Libyen (maktkamp efter Ghadaffi), Somalia ( den terrorstämplade islamistiska Al Shabab mot regeringen + afrikanska unionen), Kongo (inbördeskrig, maktkamp), Afganistan (militanta talibaner), Jemen (shiitiska Houtimilisen – Al Qaida) för att bara nämna några få… Israel, Palestina, Romers utsatthet i hela Europa … listan kan göras precis hur lång som helst.

För barnen i dessa områden är det vardag att bli dödad eller lemlästad om du går till skolan eller bara går efter vatten. Barnen mördas i sina klassrum och när de sover, de kidnappas och sälgs som slavar, rekryteras till barnsoldater, våldtas och torteras. De dör av svält, undernäring, sjukdomar och de blir föräldralösa av krig, missbruk, sjukdomsepidemier, våld. Av 7 sådana drabbade barn i Syrien är det ett som lyckas komma ut ur landet. Tror ni att det är den föräldralösa sexåriga flickan som lyckas överleva flykten fram till den svenska gränsen eller den 17-åriga unga mannen? Man anpassar sig annars dör man….

Barnen och de vuxna som lämnar dessa oroshärdar har ofta levt i våld, misär och ångest under väldigt, väldigt lång tid. Ibland har oron, krigen, våldet pågått i generationer. Man har levt under totalitära regimer, i fattigdom, utan skola, under förtryck, med missbruk, svält, sjukdomar och man kan inte så sällan varken läsa eller skriva ens på sitt eget modersmål. Kan ni ens föreställa er hur det känns att nå Sverige – detta konstiga kalla land där det finns fred, hur mycket plats som helst, där alla är rika och mötas av hat, förakt, spott, tillmälen, våld som du inte ens förstår meningen med eller vet hur du ska bemöta. Kan ni ens föreställa er hur det känns att bemötas som en islamistisk terrorist som antas vara ute efter att våldta allt med fitta när du just flytt dessa galningar och själv är en kristen syrian eller armenier (som Jesus var). Kan du ens föreställa dig vreden denna orättvisa skulle väcka i dig?

Du och jag – vad vill vi? Vad är det som gör att vi trivs i ett samhälle? Trivs vi i ett samhälle som misshandlar barn för att de skall lära sig kärlek, rätt och fel och bli goda medborgare? Nej, det gör vi inte. Vi vet att sedda och älskade barn som får leka i glädje, lära sig dela med sig, skydda varandra, bli skyddade, få varma gränser och lagom hårda krav växer upp till trygga unga vuxna som är empatiska och solidariska med sina medmänniskor oavsett om de gillar varje individ eller inte. Normerna antas föras över från vuxen till barn och de sociala normerna antas föras över från majoriteten till individen så att alla lär sig anpassa sig till den del av världen de lever i annars utsätts man för majoritetens sociala repressalier i form av förakt, tillsägelse, vrede, skäll, uteslutning eller i värsta fall inlåsning till skydd för individen eller samhället omkring den. Vi har demokrati där vi valt dem som skall representera oss i viktiga frågor och har att rätta oss efter vad dessa valda beslutar. Även om det suger. Man anpassar sig annars dör man.

Just nu blåser högervindar över hela europas kontinent. Det ena extrema, rasistiska partiet efter det andra sitter i Europas regeringar och riksdagar och fattar beslut som berör oss alla. Det har återigen blivit helt PK (politiskt korrekt) att skuldbelägga flyktingarna och romerna i europa för de orättvisor som begås inom de egna gränserna. Det är okay att snacka skit om och sprida lögner om ensamkommande flyktingbarn, tiggande romer och hitkommande asylsökande. Alldeles nyss var det vi sjukskrivna som var parasiterna och fuskarna som levde lyxliv på sjukpenning (fast alla undersökningar visade på att det var vabbande föräldrar som fuskade mest och högavlönade i danderyd som fick mest bidrag). Alltså – eftersom vi var kriminella parasiter så var det helt PK att kasta ut oss ur socialförsäkringssystemet på falska grunder och INGEN protesterade. Många av mina vänner och olycksbröder/olyckssystrar dog som en följd av det. De insjuknade och dog och några valde att ta sina liv framför att bli hemlösa, utan allt.

Så – alla ni som röstat på SD, alla ni som tycker det är okay att vägra förföljda människor en fristad i det här landet och som skyller detta på att våra pensionärer inte får sylt till pannkakan – skulle ni kunna använda er energi till att öppna en morgontidning någon gång? Kan ni läsa en enda vettig nyhet som inte kommer från nazistsajten Fria Tider? Kan ni försöka hitta ett litet, litet uns anständighet inom er och gå till närmsta hem för ensamkommande flyktingbarn och kolla om de har skägg och är 27 år gamla terrorister? Kan ni bara för ett ögonblick tänka er att sluta jobba svart så pengarna räcker till sylt åt gammelmormor? Kan ni tänka er att sluta köpa tre T-tröjor för hundra kronor och skita i den pakistanska trebarnspappan som dör av njursvikt vid 31 års ålder för att färgen i din T-tröja förgiftar honom när han färgar tyget till dem. Kan ni tänka er att skita i er Turkiet-resa där ni gynnar en diktatur som torterar sina egna barn och driver dem på flykt till ditt land där du inte vill ha dem?

Jag kommer aldrig någonsin att förstå ditt resonemang:

  1. Du avskyr turkar och muslimer – men åker till DERAS land på semester UTAN att följa DERAS seder och bruk. Du uttrycker klart och tydligt att du skiter i politik och bara vill ha sol på din billiga semester. Och vips har du en massa debila anhängare som raskt fastslår att då kan man inte åka någonstans eftersom det är orättvist överallt… Du missar hela jävla poängen du och din ointelligenta, illiterata och obildade hejarklack.
    Dy tar dina svenska, skattade lönekronor och stoppar dem i fickorna på de människor som skapar flyktingströmmar – du sponsrar IS, Al Qaida, Al Shabab varje gång du spenderar dina pengar i länder där de finns eller köper varor från länderna på hemmaplan. OM du verkligen menar allvar och vill att IS utrotas varför stödjer du då dem genom att turista i Turkiet, spendera dina pengar i Turkiet, stärka den Turkiska regeringen som terroriserar kurder som kämpar mot IS???
  2. De (alltså de muslimer som då inte vill gifta bort sina döttrar eller hedersmörda dem och som alltså flyr detta lands hemska regim) får inte komma till DITT land och tafsa på svenska flickor. Den rätten är tydligen reserverad för inhemska äckel… De får inte komma hit alls för vi vet ju hur de inte vill annat än begå hedersmord och våldta kvinnor … varför stannade de inte bara då???? Vården skriker efter arbetskraft men den får absolut inte heta Mohammad?
  3. När vi försöker diskutera detta med dig lyfter du fram åsiktsfrihet men uttrycker inga egna åsikter. Istället talar du om för MIG vad JAG tycker och tänker …. och sedan anklagar du mig för att anklaga dig för att vara rasist. Och – i de fall du är en vit, svensk man – brukar jag nästan alltid få höra att jag är en hora, dum i huvudet, att jag ska vakna eller gängknullas/gruppvåldtas i alla hål …

Nu har det diskuterats bilbränder och man har haft en stor medial uppmärksamhet kring detta eftersom det säljer tidningar och ni springer och köper dem. Riksdag och regering framför åsikter kring hur vi ska komma till rätta med detta: hårdare tag, mera poliser, straff, utvisning …

Visst, absolut, klart att de som förstör helst skall fångas in, tvingas gottgöra och betala. Det är aldrig okay att sabba andras saker. Ju mer fokus vi får på detta i media ju mer brinner det … vems är felet att det brinner?

Jo, det är såklart mitt, vårt – extremvänstern ….. vi oseende, muslimälskande samhällsfientliga landsförrädare som tror på samhällsfarliga saker som kärlek åt alla, solidaritet och social rättvisa.

Det kan ju inte vara så att bilbränderna är ett symptom på en stor grupp unga män, invandrade i första eller andra generation som aldrig får något av oss andra, inget välkomnande, ingen rättvis chans, inget jobb för att de har osvenska namn, inga bidrag för att de är parasiter. Vi blir förbannade för att de inte är tacksamma över att ha fått komma hit, de antas ta glåpord, misshandel, hot, segregering och trakasserier med jämnmod och genom att inte försvara sig. De ska vara tacksamma, jobba och göra rätt för sig. Men det får inga jobb eftersom vi svenskar är rasistiska och fördomsfulla och sorterar bort alla Muhammed och Ahmed redan i första vändan när vi granska CVn. Och det är ju så ni SDare vill ha det, eller hur? Först åt de ”riktiga svenskarna” sen kan blattarna få resten… Vad tycker ni de ska göra när de inte får jobb, inte får bidrag och inte ska få någonstans att bo?

Det är nu jag vill påminna dig om var de kommer ifrån dessa flyktingar och invandrare. Till skillnad från dig som haft mat, boende och gratis skola i hela ditt liv så har de kommit från andra omständigheter där man kämpat för allt, överlevt saker du inte ens kan drömma om. De kommer INTE att sätta sig ner och självdö utan de gör vad som behövs. De startar eget där hela släkten involveras i solidaritet. Eller – om de är trasiga nog, fattiga nog, arga nog eller inte har mer att förlora – då kommer de att bli kriminella – VAD SKULLE DE ANNARS GÖRA??? Man anpassar sig till läget eller så dör man….

Det skulle vara väldigt trevligt om våra politiker var mer intresserade av att göra Sverige starkt än av att behålla sina inkomster, sin makt, sin position, sin status. Vi vet hur man bygger starka samhällen och det finns pengar, utrymme, arbetskraft att göra det men då krävs solidaritet. De högavlönade måste backa för att pensionärer skall ha så det räcker, studentlön, studentboenden och platser inom högskolan skall finnas till alla som vill skaffa sig en utbildning. Arbeten skall finnas till alla som vill jobba och socialförsäkringar skall finnas till alla som inte kan jobba. Riskkapitalister borde förbjudas och staten borde återgå till att äga infrastruktur, sjukhus, allmännytta, naturtillgångar, äldreomsorg och skola så att vi kan garantera en statlig grund för alla med privata inslag. Om vi skall undvika att vara 10 miljarder människor år 2050 varav hälften lever i misär och eller på flykt och vi alla har förgiftade hav och grundvatten så måste vi se till att alla människor på jorden får en god levnadsstandard. Detta är det enda fullgoda sättet att få en lagom befolkningspyramid. Alternativet är att vi utrotar halva jordens befolkning.
Man måste anpassa sig annars dör man.

Jag åldras, hälsan declinar, jag är ruinerad och alla mina husdjur är gamla och sjuka – men annars är allt bra …

Det har varit tyst kring mig – från mig en tid för jag har det tungt privat med ett trasigt hus, sviktande hälsa, ännu mer sviktande ekonomi, alldeles för många husdjur, alldeles för många andra människor som vill ha min hjälp, alldeles för få människor som vill hjälpa mig, alldeles för få timmar på ett dygn, alldeles för mycket stress ….

Försöker beta av saker som måste göras, försöker plocka bort onödiga utgifter, försöker få inkomster … inte lätt alls faktiskt …

För övrigt trummar jag på.

Sockerfri sedan 1 april 2015, inte jordnötsfri/sötningsmedelsfri/mejerifri trots ambitionen att vara det och vikten går upp och ner mellan 85-90 ungefär. Stress, för lite sömn vid fel tid, medicinering med Ritalina mot ADHD, värk, senast antagligen artros i båda tummarna, hjärtklappning, testar östrogenplåster men känner mig inte begeistrad eller imponerad av effekterna.

Jag försöker nu samla styrka, uthållighet, villighet till att sätta stopp för fler mejeriprodukter (kanske behåller lite ost på gratänger i alla fall men tänkte börja strikt och helt utan ost – även fårost/getost), sötningsmedelsgodis (både köpt och egen tillverkning), jordnötter och bär.

Dessa har varit mitt godis under det här året och jag märker ju hur det inte går att äta normalt, sluta innan konsekvenserna kommer och hur begäret efter mer kommer så då är det stopp.

Hade detta som ambition redan på nyår men det sprack. Det kanske det gör nu också – så första planen är att testa i sju dagar. Går det bra tänker jag testa sju dagar till och så vidare.

En dag i taget – 12-stegs-tänket – är lätt att ta till sig i teorin men inte alltid lika lätt att använda i praktiken. Varje morgon bör jag antagligen sätta mig en stund och meditera och tänka: bara för idag ska jag avstå det som gör mig sjuk och göra det som gör mig glad och frisk. Jag ska försöka göra detta den här gången.

Har tänkt lite kring detta med rutiner. Jag har verkligen alldeles för mycket att göra, för många saker att hålla rätt på vilket skapar en inre stress som jag faktiskt tror höjer mitt blodtryck, ökar på hjärtklappningen och hindrar viktnedgång, sömn med mera. Jag menar dygnet har bara ett visst antal timmar och hinner man inte med allt man har att göra och glömmer hälften så måste man avskaffa saker.

Problemet är då – hur avskaffar man sina egna behov av hygien, mat, tvätt, städning, sömn, motion – det går inte. Jag har inte råd med två hundar och tre katter – det är sant men hur gör man då? Ska man avliva dem nu? Det går ju inte heller. Två gamla hundar och tre katter. Funderar på att omplacera katterna men det är verkligen inte lätt. Skulle göra det direkt om någon jag kände ville ta en eller två eller om alla tre fick nya hem för då fanns de ju kvar i mitt liv i alla fall och jag kunde besöka dem. Villkoret är ju trots allt det bästa för djuret och inte för mig och fram till att jag hittar bra hem där katterna kan få det de behöver får de stanna.

Nästa problem – hur avskaffar man utgifter för hus, lägenhet, lån, hyra, försäkringar, internet, telefoner …. Det går ju – men vad är nödvändigt och vad är onödigt? Det är inte lika lätt att bestämma.

Hyra och lån går inte att förhandla bort. Inte heller el, vatten, sopor i huset eller hemförsäkringen heller. Jag har ingen tv, har tagit bort internet-ADSL i huset men behållit det i lägenheten. Inte livsnödvändigt och en kostnad på 400 kronor i månaden – men å andra sidan har jag hämtat ganska många bortskänkes-möbler – eller billiga begagnade möbler så på sätt och vis är antagligen de utgifterna befogade om man räknar på det. Kanske har de till och med betalat internetkostnaden. Alla möbler/grejer går ju inte heller till mig utan en del säljs och detta täcker ibland bensinkostnaderna för att hämta grejerna också och ibland ger det tom ett plus.

Bilen är nästa grej. Lasse (maken) behöver ha en bil eftersom han åker till sitt arbete varje dag i stort sett och det går inte riktigt bra att åka kommunalt. Det bästa vore såklart om han hittade ett jobb här i Norrtälje så att han kunde promenera eller cykla dit och vi kanske skulle spara några tusenlappar till varje månad men nu är det inte så.

Behöver jag bil? Nej – det gör jag väl egentligen inte antar jag. Jag kan ju tycka att jag behöver bil med tanke på huset, husrenoveringen. Att hämta begagnat byggmaterial är ju det jag har gjort de senaste åren förutom att hämta och sälja gratisgrejer och såklart att köra sopor med mera till tippen.

Jag har funderat på att skaffa mig ett stort täckt släp (hade kunnat köpa ett för 17 000 men det var för dyrt att köpa själv) så att jag tex skulle kunna annonsera ut att jag kan hämta saker man vill bli av med, hjälpa till med flytt, hyra ut mina tjänster och på så vis finansiera bilägandet/släpköpet/bensinkostnaderna så att det i alla fall inte blev en utgiftspost. Eller så ska jag bara sälja bilen men där någonstans känns det som att jobbet med att fixa huset – ett jobb som redan känns jävligt övermäktigt – blir snudd på omöjligt att klara av då.

Kostnaden för bilen om jag inte kör är ca en 500 i månaden, säljer jag den får jag nog inget för den. Ett annat alternativ skulle vara att sälja den och skaffa en skåpbil – antagligen skulle detta vara det smartaste alternativet och det billigaste…

På måndag fyller jag 49 och jag sitter mycket och tänker på detta, på att det vore fett skönt att ha renoverat upp huset, fått klart och hyrt ut det innan min 50: födelsedag så att jag nästa vår kan börja planera för hur jag vill att resten av mitt liv ska arta sig …

”Du är alldeles för snäll …”

Jag är hjälpsam, ärlig, hygglig och rättvis. Antagligen genomsnittligt hjälpsam och hygglig eller kanske lite över genomsnittet men jag är absolut inte godheten själv på något enda sätt. Bara nån som gör så gott jag kan.

Jag har en del starka principer om saker man får och inte får göra:

  • Man får inte svika sitt ord om man kan undvika det.
  • Man får aldrig svika ett förtroende om det inte är tvunget för att rädda ett liv eller en själ.
  • Man får aldrig utnyttja makt över svagare människor, djur, grupper av människor eller djur. Man får inte utnyttja situationer av tillit som givits en genom att bryta den.

Varför är detta så viktigt? Jag tycker att det mest egoistiska skälet är att man ska hedra sin egen person, sitt ord, visa ryggrad för att kunna sträcka på sig och vara stolt över sig själv. Att man helt enkelt gör rätt (enligt min standard då) för att man mår bra av det och stärker sin självkänsla.
Ett annat skäl är såklart EMPATIN – om man har empati så tänker man: jag gör detta för att jag själv (min mamma, vän, bror, syster, granne …etc) skulle vilja få hjälp om jag (de) behövde. När jag står upp för en annan människa, försvarar en annan människa eller ett djur eller hjälper min granne eller en främling så står jag samtidigt upp för mig själv, skyddar mig själv. Lite grann ”What goes around comes around.” eller helt enkelt bara karma.

Jag tycker att man ska våga ge människor tillit och förtroende genom att låta dem få betala saker när de kan eller låna saker de just då behöver men inte själva har eller har råd att köpa. Jag försöker att visa förståelse även när jag blir arg, känner mig sviken eller blir ledsen därför att det känns som om man loskar mig rätt i ansiktet.

Jag är alltså den typen av person som inte sällan sätter andra framför mig själv genom att t.ex. låna ut min bil för att sedan själv tvingas åka kommunalt. Jag låter människor få min sista hundring och får då själv låta bli att köpa något jag velat ha. För det mesta funkar detta skitbra. Människor betalar det de fått på avbetalning och lämnar tillbaka det de fått låna. De är tacksamma och glada och de återgäldar tjänsterna genom egna tjänster. Det blir liksom ett ömsesidigt givande och tagande. Jag kan köpa det jag ville köpa fast bara lite senare. Det blir aldrig utnyttjande utan bara en vänlighet som sedan kommer mig till godo en annan gång då jag har ett behov. Somliga av oss hjälper mer än vi får tillbaka. Oftast kan det bero på att vi har mer resurser av olika slag (tid, pengar, kraft, kunskap) men jag skulle också vilja säga att det beror på hur man är grundad som människa – är man den serviceinriktade typen eller är man den mera disträ och självupptagna eller inbundna personlighetstypen? Den senare behöver inte vara ohjälpsam eller skita i sin omgivning men de har inte samma radar, omgivningskoll, påkopplad och detta är typen av människor som inte märker att du behöver något, de ser dig inte riktigt och de behöver lite hjälp att hjälpa… t.ex genom att vi säger: ”Ta den här soppåsen och släng den i soptunnan!” Då brukar det ske saker 🙂 … Av någon intressant anledning verkar vi radartyper ofta vara gifta med dessa introverta och disträa figurerna … inte sällan kommer soppåse-ordern ut ganska fräsigt eftersom soppåsen nu varit proppfull i tre dagar och vi bara väntat på att våra makar ska självmant se detta och kasta den …

Men det finns också människor som med jakthundars nosar hittar sådana som oss. Det är människor av typen snyltare, manipulerande utnyttjare. Ett exempel ur mitt liv är bilhandlaren Björn Pettersson, Visby Bilconsult (som mina vänner är mer än välbekanta med, http://bilconsult-i-visby-varning.webnode.se/) . En i mina ögon tvättäkta psykopat som lurar och utnyttjar alla utan minsta skamkänsla. Eller datortjuven Klas i Tierp som köper saker på de lokala köp- och säljsidorna år ut och år in utan att sen betala för dem (https://bosisblog.wordpress.com/2015/10/16/sag-hej-till-klas-mannen-som-koper-saker-han-sen-skiter-i-att-betala-for/).

Såna här människor har ALLTID ursäkter för varför de inte kunnat betala/hålla sitt ord. De tycker ALLTID att dessa ursäkter är fullständigt begripliga, helt adekvata och de blir ALLTID arga eller totalt oförstående när man själv inte tycker att det är det. Som exempelvis datortjuven Klas som då först ska ha den patriarkala makten i en situation och säger ”Du får femhundra i månaden. Nu blir det som jag säger, punkt slut!” – helt självklart liksom. Att det är JAG som är den som varit hygglig och tålmodig långt utöver det rimliga det bekommer inte honom alls utan är nu förvandlat till att det är HAN som med all rätt skall diktera villkoren för sin egen återbetalning. Villkor som han sedan skiter i att uppfylla eftersom jag vänt mig till kronofogden när han inte håller sitt ord. Följ den logiken liksom …

Med sådana här människor spelar det ingen roll hur du vänder ut och in på dig för att hjälpa dem. De kommer att spela tacksamma så länge de får ut något av er relation. De tar emot dina tjänster, dina pengar och höjer dig till skyarna med smicker och superlativer. I samma ögonblick som du vill ha tillbaka dina utlånade saker eller betalt för dina tjänster eller det du sålt till dem vänder uppförandet till en ett annat eller en kombination av olika strategier:

  • Bortförklaringar, ursäkter till varför du inte kan få tillbaka dina saker, rena lögner om att sakerna blivit stulna eller liknande eller så förhalar de skeendet och har tusen anledningar till (allihopa utanför den egna kontrollen och av typen ”detta hände mig så då kunde inte jag” – och detta ska man då förstå att de inte kunnat.
  •  Vrede: ”Vafan, de fick ju jag! Påhittade saker eller kanske psykiskt sjuka omdefinitioner av situationen av typen att den här människan på riktigt gjort om skeendet till att bli ett annat och nu uppfattar det som om det är du som är helt dum i huvudet och helt plötsligt ska ha tillbaka saker du nyss givit bort. Om detta är på riktigt eller ett spel vet jag inte riktigt men det är precis lika irriterande.
  • Jag har den inte: Det kan också bli så att de i sin tur lånar ut dina saker till någon annan och när de inte kan få tillbaka dem från den personen så flyttar de över problemet från sig själva till dig – ”jamen jag kan väl inte rå för att …ring själv till XX och säg till…”
  • Trasig: De är ovarsamma med dina saker, slarvar bort dem, lämnar de kvar ute i regnet (om det är verktyg) … saker du vårdat i åratal och som hållit utmärkt faller snabbt samman, går sönder, slutar fungera i deras händer.
    Om du då säger: ”Då får du köpa en ny till mig – eller en begagnad och ersätta mig med den.” blir de inte sällan jättearga, kränkta, förbannade och hur förvånade som helst – Va? Ska JAG köpa en NY till DIG??? Varför då??? JAG kan väl inte rå för att din siticksåg var helt värdelös och pajade! (underförstått – det är ju DITT fel att den gick sönder. Det är hur som helst inte MITT fel.)

Det är ALLTID något eller någon annans fel än deras. De är ALLTID offer för andras handlingar eller omständigheter utanför deras kontroll. OCH – detta är det viktigaste – det blir HELT OKAY i deras värld att DINA saker inte blir betalda/kommer bort/går sönder/aldrig blir återlämnade eller blir återlämnade lååångt efter att du hade behövt ha dem. Det blir liksom aldrig tal om att kompensera dig eller på annat sätt lösa en uppkommen situation.

Jag känner flera människor som är som jag. Man brukar säga till oss att vi är ”för snälla”. Marianne Davidsson, Madeleine Sidestål, min egen mamma Eva Thorén, Peter Hallgren, Britt-Marie Magnusson – ni är alla såna jag omedelbart kommer på att nämna här men jag vet att ni är många fler i min vänlista på Facebook och sedan har jag fler vänner och bekanta som är såna som vi men som saknar FB.

Är vi ”för snälla” …..?

Är det så, eller?

Det är möjligen inte så att vissa människor i vår omgivning borde fundera på hur de beter sig?

Kan det inte vara så att andra människor skulle kunna göra ”lite mer rätt för sig?”

Är man för snäll om man lånar ut sin sticksåg till någon som behöver få låna den? Jag tycker faktiskt inte det. Jag tycker att man är precis sådär lagom snäll som man borde vara. En annan dag kanske jag får låna en bänkpress av den här personen istället. Det är ju just detta – det ömsesidiga utnyttjandet av varandra och tilliten kring det som är kittet i ett samhälle. Är ni med på det?

Såhär tänker jag:

Samhället består av individer. Vi föds helt försvarslösa och kan inte klara oss utan andra. Vi har vårdnadshavare som matar, värmer, tryggar och försvarar oss tills vi är stora nog att börja ta över en del av dessa funktioner och i slutänden ta hand om oss själva helt och hållet när vi blivit vuxna. Det innebär inte att vi klarar allt själva för det gör vi inte. Vi behöver varandra. Några passar barn, andra bygger hus, kopplar el, lagar bilar, kör buss, odlar mat, delar ut brev, botar sjukdomar. Ensam klarar vi inget av detta nästan. För att allt det här ska fungera så smidigt som möjligt, för allas vårt bästa och på effektivast möjliga sätt så att det inte ska bli så att vissa hamnar utanför och inte får något har vi bestämt oss för att ha en skattefinansierad offentlig sektor, socialförsäkringssystem, pensioner och en hel del annat som vi alla betalar för oavsett om vi någonsin utnyttjar det eller inte. Jag betalar för dina barns skolgång fast jag inte har egna och dina barn får en dag (förhoppningsvis i alla fall) betala för min pension eller åldringsvård.

Parallellt med denna typ av solidaritet löper underförstådda villkor som vi bör acceptera. Vissa tjänar mer och betalar mer i skatt. Vissa kan inte försörja sig själva – så enkelt är det och då är det upp till alla oss som kan att hjälpa dem efter bästa förmåga. Solidaritet. En för alla – alla för en på så vis att ingen ska bli lämnad ensam att dö eller på annat sätt gå under…

En förutsättning är tillit. Ett samhälle utan tillit är inte starkt. Samhällen där brist på tillit är stor brukar präglas av oro, våld, egoism, kriminalitet, sönderfall, mutor, orättvisa, krig och rädsla. Därför är människor som lurar, bedrar, snor, skadar och förstör inte bara problematiska individer – de är samhällsfaror.

Så, tillbaka till oss som då kanske är ”för snälla”;

Vi lånar ut våra saker till en annan människa för att vi kan, för att vi skulle uppskatta samma gest  i gengäld den dagen vi själva behöver hjälp. När vi lånar ut eller ger bort kanske vi inte direkt har detta som ett krav på mottagaren utan det är ju mer en underförstådd eller outtalad tanke om att ge och få av sina vänner, familjemedlemmar, släktingar, grannar, bekanta. Ibland ger vi även till människor vi aldrig träffat och som vi aldrig kommer att träffa igen. Detta gör vi av samma skäl. En dag kan det vara jag eller jag kan ge – den andra människan behöver få – varför skulle jag då INTE ge???

1. Det första som skiljer oss som andra kalla ”för snälla”  från vanliga snälla människor är antagligen just detta att vi ibland … eller rent av väldigt ofta ger och ger och ger och ger …..tills dess att vi är helt slut. Till slut är pengarna slut. Sakerna är slut. Jag övergår nu till att bara tala om MIG och JAG – hur JAG känner kring detta med att vara ”för snäll”.

Bilen är sönder eller jag har inte råd att tanka. Jag KAN inte skjutsa dig mer. Jag KAN inte låna ut någon sticksåg därför att du hade sönder den förra och jag har inte kunnat köpa en ny eftersom alla mina pengar är slut nu. Jag KAN inte låna ut pengar eller låta dig handla på avbetalning av mig därför att jag inte har några pengar kvar. Jag har faktiskt hamnat på minus på mitt eget konto …. minus 30 000 kronor för att vara exakt. Jag har hamnat där på grund av mina egna handlingar. Jag är inte ett offer för handlingar utanför min kontroll eller andras handlingar. Jag har själv försatt mig i den här situationen av olika anledningar. Några av dessa anledningar är ohälsa, olycka, sjukdom, att jag gjort några mindre övervägda och klokt fattade beslut, att jag tagit på mig för mycket, tagit mig vatten över huvudet och nu är det upp till mig att försöka ta mig ur den här situationen genom att fatta bra beslut som gynnar det arbetet och såklart genom att fatta färre dåliga beslut som förvärrar min situation.

Nu händer detta att människor som INTE utnyttjat mig ensidigt eller som aldrig utnyttjat mig alls utan tvärt om hjälpt mig massor – de människorna är snabba att vilja hjälpa, de människorna sätter in pengar på mitt konto anonymt och jag tycker inte att det känns bara bra. Tacksam blir jag självklart. Och det hjälper naturligtvis enormt – men det är inte odelat bra eller bekymmersfritt för det. Jag känner skam, jag känner mig misslyckad och oduglig samtidigt och jag blir arg.

Jag blir inte arg på den som hjälper mig för jag känner omsorgen, kärleken, solidariteten men jag blir arg på de andra….. som råttor som lämnar det sjunkande skeppet blir jag osynlig nu. Nu har jag inget att ge och då hör de inte att jag är i nöd, de är upptagna, bortresta, ”mår jättedåligt och orkar inte”. De som nu inte kan få något lyser med sin frånvaro istället för att nu gengälda lite av allt de fått genom att hjälpa. De ser inte att de borde ge eller så vill de inte ge för de skiter i dig som person. För dem var du bara en funktion – inte en viktig människa – du var ett medel för deras önskning/behov och nu har du spelat ut din roll på samma sätt som en trasig hink med hål i. Du kasseras. Antingen för gott eller tills du är på fötter igen och åter kan uppfylla deras behov.

De allra värsta snyltarna och psykopaterna är de som nu lurar i vassen med sitt väderkorn. De ser din annons på köp- och säljsidorna och de känner lukten av ditt adrenalin och din ångest. De prutar och vill köpa ifall de kunde få betala om en vecka när lönen kommer …. Klas Datorsnoddas är en sådan … han bearbetar sin omgivning, han ynkar sig, det är synd om honom buhuuu… han smickrar dig, sweettalking, grooming ….. gullegullar … han får dig att gilla honom och att lita på honom… får dig att känna solidariteten – du får sålt och förbättrar din situation – han får köpa på avbetalning och förbättrar sin situation. Vad kunde väl vara bättre? ….. Jo, att aldrig någonsin ge den här typen av människor den chansen. Om man nödvändigtvis skulle vara bussig och låta någon enda människa få något på avbetalning någonsin igen så skulle det antagligen vara de av de intresserade köparna man tycker absolut sämst om…. Världens alla Klas är de riktiga asgamarna och hyenorna därför att det är de som verkligen kan sänka ditt skepp fullständigt och se till att det blir helt kört för dig. Inte nog med att deras handlingar gör att du aldrig får en förbättrad situation – du har heller inte kvar de saker du skulle sälja för att förbättra ditt liv eller rädda ditt hus. De sakerna kan du inte hämta tillbaka heller. Det är nämligen olagligt. Det skulle kunna gå om du hade skrivit ett avtal från början och sedan anlitade kronofogden genom att betala för handräckning men i praktiken innebär detta mera utgifter för dig och det är fortfarande inte säkert att kronofogden faktiskt får tag på dina saker. Om de får det och du faktiskt lyckas sälja dem till någon annan så äts kostnaderna upp av kronofogdens medverkan och tiden går. Förstörare som Klas har ett gemensamt – de bara förstör och hjälper aldrig på något enda sätt upp din situation och du bör helst aldrig ha något med dem att göra. Jag har hjälpt en fd pojkvän med kronofogdeskulder genom att borga för ett lån på 50 000 kr – pengar som han aldrig betalade. Däremot betalade han sisådär tre, fyra gånger och hade sin bror att ringa mig och kräva att få dra av räntan på de fåtal betalade månaderna trots att jag sedan fick betala resten av hans 50 000 kronors skuld – något som kostade mig min lägenhet som såldes på exekutiv auktion, orsakade mig ytterligare 200 000 kronor i skuld och tio år skuldsanering innan jag blev ren i alla papper och åter igen kunde ta ett telefonabonnemang, återigen tilläts hyra en lägenhet utan att ha någon borgenär som gick i god för mig.

”Du är för snäll…” ….. Jag har hört det många gånger. Ja, jag är snäll som lånar ut. Ja, jag är antagligen för snäll som gör det om och om igen när det samtidigt försämrar min egen situation. Tillbaka till det där med det som skiljer oss ”för snälla” från alla andra. Jag är hygglig för länge och jag är hygglig trots att det tär på mina egna förråd eller omöjliggör för mig att göra det jag behöver göra eller skulle vilja göra. Detta sammantaget innebär alltså att jag … vi … som är ”för snälla” faktiskt offrar oss för de vi hjälper.

Vi lånar inte bara ut av vårt eget överskott, pengar och energi som vi kan bjuda på ifall det visar sig att den som behöver oss inte betalar tillbaka eller återgäldar. Det behöver ju inte vara så bekymmersamt om jag aldrig får tillbaka min hundring under förutsättning att jag får in nya, att det inte var min sista, att just den här hundringen inte var tänkt till något särskilt en särskild dag och att den hade behövt bli returnerad innan denna dag… Hade det bara varit så hade det bara varit en försvunnen hundring och inget mer. Men – när man ger utöver sina egentliga resurser så startar en nedbrytning, ett läckage uppstår …. båten tar in vatten och om man inte sätter igen hålet och länspumpar så kommer båten en dag sjunka.

Vi som är ”för snälla” gör just detta – vi hjälper utanför överskottet. Vi ger och offrar oss och tar den ekonomiska smäller för en annan människa. Vi låter andra människor lösa sina problem och få sina behov tillfredsställda genom att vi försakar själva. Jag lånar ut min stege till dig så att du kan byta ditt fönster och spara pengar på elräkningen men själv når jag nu inte upp till mitt läckande fönster och kan byta det vilket gör att det regnar in, att min fasad får fuktskador och att det kostar mig pengar.

Redan här kan jag sitta och irritera mig på dig som lånade min stege för du borde ju fatta … men det är egentligen orättvist av mig. Det som borde vara min källa till irritation är detta dörrmattebeteende där jag sätter dina behov före mina egna och låter dig vara viktigare än mig själv. Det är inte ditt fel utan mitt eget och något som bara jag kan ändra på. Men del två i detta är bara ditt fel och det är just detta att – rätt vad det är vaknar jag upp ur mitt dörrmattebeteende och bestämmer mig för att jag ska ändra mig. Jag ska nu prioritera mig själv. Så – javisst, du kan få låna min stege – i en enda dag, därefter vill jag ha tillbaka den därför att jag ska själv använda den.

Du lånar stegen men kommer inte tillbaka med den dagen efter. Jag undrar var den är. ”Jo men alltså, jag hann inte… och jag måste … sorry, men bara imorgon också …” jag blir irriterad för vi hade ju ett avtal här … eller jag hade villkor som du nu har satt åt sidan för att … DU har behov av det … för att DU inte hunnit …. … DINA tillkortakommanden eller brist på disciplin eller din glömska eller oavsett vad det nu är så nu, när det har hänt då ska alltså JAG stå tillbaka och drabbas av konsekvenserna???

Vi som är ”för snälla” blir nu irriterade, till skillnad från förr då vi dörrmatteaktigt tyckte att det var helt naturligt att dina behov gick före våra egna, därför att nu har vi ju bestämt oss för att förändra oss och sluta låta oss själva utnyttjas som dörrmattor. Nu blir vi arga och säger ifrån. Men eftersom vi fortfarande är så att säga snälla dörrmattor i tillfrisknande så väntar vi de där extra dagarna på nästa ursäkt (eller om det är en lögn nu) varför jag inte kan få min stege eller varför den nu är spårlöst försvunnen eller utlånad till grannen som också behövde fixa sitt fönster……

Men nu räcker det. Vad fan är det frågan om? Är jag så lite värd för dig att du inte kan respektera det jag har sagt? Om du nu inte hann så får du väl lämna tillbaka stegen så jag får göra det jag behöver göra och du får ta dina egna konsekvenser av att du inte hann. Jag får gjort det jag ska och du får låna stegen sen när jag är klar. Det är väl normalt, civiliserat, hyfs? Eller?

Men nej. Inte dessa människor. De blir helt häpna över din vrede, över din irritation eller så blir de jättearga över att du inte förstår att de inte hunnit och över att du inte förstår att du måste vänta medan de gör det de behöver göra så att de kan uppfylla sina behov. Det är väl självklart att du ska vänta på din tur – du har ju lovat att låna ut din stege och att det nu blev som det blev är ju inte deras fel. De bli helt rättmätigt förbannade över din empatilöshet, din oförståelse för deras utsatthet och problem. Du är så jävla taskig som inte kan fatta och vara lite sjysst ….. eller hur?

Den där gången när sakerna pajat eller kommit bort … det blir aldrig tal om att – shit liksom – du, jag pröjsar för en ny … det är ALDRIG deras fel utan alltid ditt…. eller i bästa fall så är det i alla fall upp till dig att lösa dina problem själv för vad ska DE göra? ….

Jag har egentligen inga problem med att vara hjälpsam och reko men jag har problem med människor som aldrig kan ta sitt ansvar, ta kontrollen över sina egna tillkortakommanden eller åtminstone ta konsekvenserna av sina handlingar, sina brister för egentligen är det ju helt okej att man slarvar bort saker, glömmer, har sönder grejer. Det är mänskligt och jag är mänsklig jag med. Jag glömmer också bort saker eller har sönder dem. Den stora skillnaden mellan mig och den som inte fungerar som jag är just den att jag inser min del i ett skeende – det som är bortslarvat är bortslarvat – det kan jag inte göra något åt – men jag kan ge dig pengar så du kan skaffa en likvärdig sak eller så kan jag lämna tillbaka det jag köpt men inte kunnat betala och säga förlåt för att jag svek. Jag kan be om ursäkt för att jag var så klantig att jag sågade i stål med din lövsåg och ge dig ett nytt blad och på det viset visar jag dig respekt, jag kompenserar dig, jag fixar till mitt misstag och du blir glad eller okay i alla fall med hela situationen. Vi visar varandra respekt och vänskap på det viset.

Det är inget problem med att offra sig när den som mottar offret inser detta och tacksamt vårdar den gåvan. Problemet med att offra sig för en vän uppstår först när rovdriften hos denna vän blir norm i relationen, när vänskapen i sig inte är viktig utan lätt kastas bort, när respekten för dig uteblir och ditt offer inte bara är självklart utan till och med ett krav och allt annat är helt otänkbart och obegripligt. Den dagen är detta med att vara ”för snäll” helt enkelt sant och skadligt för mig. För i slutänden är det så att vänner som skadar en inte är vänner oavsett om denna skada är avsiktlig eller inte. Att brista i respekt på grund av att man mest bryr sig om sina egna behov och inte kan se att man borde ta ansvar för de konsekvenser etta ger upphov till det är inte vänskapligt och för oss som tycker att detta är en viktig ingrediens i en vänskapsrelation är detta inte acceptabelt. Till sist kommer det bli så att jag avslutar vår relation därför att jag tröttnar på ditt beteende. Du tycker förmodligen den dagen att det är skitsamma vilket jag inte gör eftersom jag kanske blev vän med dig från början för att jag gillade något hos dig. Jag lider men måste kanske ändå avsluta vänskapen därför att jag lider ännu mer skada av att vara din ensidigt utnyttjade vän.